Back on track.

Hej allesammans. Nu är jag tillbaka igen - efter en "helgpaus".
Har inte hänt alltför mycket nu i helgen, åkte till bror i fredags och grattade honom, när vi kom dit stod Anneli och hennes mamma och gjorde smörgåstårta, som för övrigt var sjuuukt god, jag verkligen proppade i mig så jag blev så himla mätt! Sen satte jag och älskling oss i soffan och kollade på lite Disneysnuttar och även lite på Batman. Fikat blev drömmar och kolakakor och kladdkaka, också hembakat, mmmmmmmmmmh gott! Isac lekte med Trixie (hihi), eller ja, Trixie lekte med Isac rättare sagt. Hon jagade honom runt överallt. Haha.
Det var trevligt iallafall, missa dock Idol, men som tur var, var det Reza som åkte ut, hon är bra och så, men eftersom hon redan är känns i Indonesien känns det blir "orättvist" jag har mina tre favoriter, Tove, Erik och Calle, fast jag tror Erik vinner. Han har en het otrolig röst.

Nåväl, det var allt för tillfället!

En helt vanlig halveffektiv dag.

Idag har varit en halveffektiv dag. Jag har sökt hela fem jävla jobb, ja, som sagt., det finns inte ett enda ledigt jobb. Tack för det! Suck. Jag som behöver jobb, och pengar. Men men, jag shoppade iallafall lite häromdagen faktiskt (apropå ingenting liksom). Ett par jeans bl.a. Wow typ. Har inte använt jeans på år och dagar. But I love them! Köpte dom från Kappahl faktiskt, ett par riktigt snygga jeans, som hade lite tjusiga slitningar på benen. Dom hade kostat 499 kronor, men det var halva reapriset så jag fick dom för 175 kronor. Är inte det ett kalasköp? Är iallafall sjukt nöjd. Sen blev det även en parfym som jag tycker luktar Kokos och vanlig typ? Den var god, men min favorit vaniljparfym är fortfarande Alyssa Ashleys "Vanilla" helt underbar! Men iallafall, hade tänkt köpa en ny plånbok, men jag hade ingen lust, haha. Vill vänta till min ersättninig från Arbetsförmedligens Jobbgaranti kommer, 2600 kronor ungefär.
Tänkte faktiskt göra ett inlägg om mina parfymer lite senare! Kika in då hörrni!



I looooove leggings!

Jag har fått en liten "leggingsfetish" typ. Haha.
Dessa leggings är högt upp på min "vill ha-lista":
De två första är från Lindex och de tre sista är från Gina Tricot!

Nej men titta!

En liten halv bild på mig.



Ur & Penn..

..Har sjukt häftiga klockor. Ge mig tack?

Knivkvinnan.

Lite kreativ? Höhö. Se, men inte röra, tack.

Tunga steg från svarta läderklackar mot den blöta och frostiga asfalten. Regnet strömmar ner från himlavalvet och sköljer bort de röda avvikelserna på den svarta vägen. Där kommer hon.

De starka vindarna drar i den mörka trenchcoaten och blottar varsamt de blodröda läpparna som gömmer sig bakom en scarf. Handen klämmer hårt åt något som liknar ett stickvapen med en blanksliten yta. Hon kommer närmare.

Den stirriga blicken, fastklistrad mot ett mål. De talande ögonen berättar vad som kommer att inträffa. En svart plysch hatt skyler största delen av de kraftiga ansiktsdragen. Hon är snart där.


De tunga stegen som ökar i hastighet. Det piskande regnet som blöter ner de spetsiga skorna. Den kusliga tystnaden bakom ryggen. Kniven i ett stadigt grepp. Nu är hon framme.


Ett ovetande mål. Hennes skinnbeklädda hand närmar sig offret. Hon tar ett stadigt grepp om halsen. Sticker kniven genom ryggen. Går vidare.


Tunga steg från svarta läderklackar mot den blöta och frostiga asfalten. Regnet strömmar ner från himlavalvet och sköljer bort de röda avvikelserna på den svarta vägen. Där kommer hon. Igen.


Vålnaden.

Tänkte slänga in en liten berättelse som jag skrev förut. Och om nu någon skulle få för sig att sno den, snälla gör det inte.

Vålnaden.
Jag vill inte påstå att jag vill blotta min själ för alla dessa oberörda jävlar därute. Men jag ger det ändå ett försök.
Jag hade aldrig trott på osaliga andar eller vålnader i någon av dess former, tills jag träffade Ruben.
Det var en helt vanlig midnatt då jag som vanligt var ute och sökte efter dumdristiga kvinnor att ta med hem till min ensamma lya. Jag traskade ensamt hem från Sturecompagniet efter en lång natt av sökande, natten hade varit ovanligt lugn och jag kände mig enormt otillfredsställd. Hela vägen hem hade jag känt en underlig närvaro som jag inte ens kunde beskriva med ord. Men jag brydde mig inte mer om det, jag hade ju aldrig varit speciellt vidskeplig.
Jag tog mig ett glas eller två när jag kom hem, sittandes i kolmörkret på ekbordet i mitt kök stirrade jag ut på fullmånen med ett glas whiskey i handen, jag satt och hummade lite tyst på Alice Cooper – Poison och märkte sedan att jag lät som en låt på repeat. Jag kan inte påstå att jag har varit en svärmorsdröm, men jag är iallafall måttlig. Kvinnorna i min källare är enbart troféer i min åsikt, jag har ett stort överskott på otillfredsställelse och bägaren rinner snart över, jag klarar mig inte såhär länge till. Det var då det hände. Det kom som en enorm vindpust och det blev iskallt i rummet. Mitt glas med whiskey sprack och sipprade ut över mina bruna manchesterbyxor, jag måste erkänna att jag faktiskt blev helt förskräckt, jag vred på huvudet och för en sekund kände jag mig som en uggla, det kändes som mitt huvud hade vridits nästan ett helt varv, och när jag sedan kom tillbaka till normalpositionen upptäckte jag att jag var face to face med något som liknade en mjölpåse.
När jag efter någon sekunds funderande över vad detta var såg jag till min förskräckelse att det var en människa. Jag var totalt livrädd men kunde inte låta bli att falla in i ett gapskratt.
- Vafan skrattar du för? Har du något vett i den där jäkla ärthjärnan eller måste jag ge dig knytnäven för att du ska fatta din tröga fan?
Jag slutade skratta. Tvärt. Nu var jag faktiskt rädd på riktigt, även om den mjölpåseliknande människan såg riktigt komisk ut. Jag hade sällan varit så orörlig som jag var den natten, med vita ögon stirrandes på mig. Jag kände mig döende.
Jag fick lära mig att mannen i fråga hette Ruben, eller vålnaden Ruben rättare sagt. Han var inte sådär jäkla läskig som jag från början trodde, han var en nerdankad alkis som hade dött av en överdos heroin, det var egentligen det enda jag hade hört av det han berättade. Men han hade sett det jag gjorde med kvinnor och han tittade på mig med avsmak, han avskydde det helt enkelt, konstigt att han fortfarande hade någon verklighetsuppfattning kvar. Han svor på att om jag inte gick till polisen och erkände att det var jag som hade mördat alla dessa kvinnor, skulle han spränga mig i småslamsor. Jag fnissade lite tyst där jag satt i mörkret, han var en rolig filur, det kan ha varit för att jag var mer eller mindre berusad, men jag gav ett ordentligt nej som svar, aldrig någonsin skulle jag låta mitt liv gå till spillo för en sådan beroendeframkallande handling som denna. Jag trodde aldrig att han skulle hålla det han svor på, men det gjorde han. Med händer starka som jag vet inte vad, tog han tag om mitt huvud och tryckte på det tills det smällde som en liten ballong. Ut sipprade en beige-gul-röd vätska och jag fanns inte mer.
Jag vaknade med ett ryck. Jag var kallsvettig och även fast jag upptäckte att allt bara var en dröm kunde jag inte riktigt slappna av. Det kändes nämligen som att någon tittade på mig. Jag kände en konstig närvaro, men jag slog bort tanken. Som sagt hade jag aldrig varit speciellt vidskeplig.
Det var då det hände. Det kom en enorm vindpust och det blev iskallt och mörkt i rummet. Jag gömde mig under täcket.
- Ha ha ha. Minns du mig, Ruben?
"Jag vill inte påstå att jag vill blotta min själ för alla dessa oberörda jävlar därute. Men jag ger det ändå ett försök.
Jag hade aldrig trott på osaliga andar eller vålnader i någon av dess former, tills jag träffade Ruben.
Det var en helt vanlig midnatt då jag som vanligt var ute och sökte efter dumdristiga kvinnor att ta med hem till min ensamma lya. Jag traskade ensamt hem från Sturecompagniet efter en lång natt av sökande, natten hade varit ovanligt lugn och jag kände mig enormt otillfredsställd. Hela vägen hem hade jag känt en underlig närvaro som jag inte ens kunde beskriva med ord. Men jag brydde mig inte mer om det, jag hade ju aldrig varit speciellt vidskeplig. Jag tog mig ett glas eller två när jag kom hem, sittandes i kolmörkret på ekbordet i mitt kök stirrade jag ut på fullmånen med ett glas whiskey i handen, jag satt och hummade lite tyst på Alice Cooper – Poison och märkte sedan att jag lät som en låt på repeat. Jag kan inte påstå att jag har varit en svärmorsdröm, men jag är iallafall måttlig. Kvinnorna i min källare är enbart troféer i min åsikt, jag har ett stort överskott på otillfredsställelse och bägaren rinner snart över, jag klarar mig inte såhär länge till. Det var då det hände. Det kom som en enorm vindpust och det blev iskallt i rummet. Mitt glas med whiskey sprack och sipprade ut över mina bruna manchesterbyxor, jag måste erkänna att jag faktiskt blev helt förskräckt, jag vred på huvudet och för en sekund kände jag mig som en uggla, det kändes som mitt huvud hade vridits nästan ett helt varv, och när jag sedan kom tillbaka till normalpositionen upptäckte jag att jag var face to face med något som liknade en mjölpåse. När jag efter någon sekunds funderande över vad detta var såg jag till min förskräckelse att det var en människa. Jag var totalt livrädd men kunde inte låta bli att falla in i ett gapskratt.
- Vafan skrattar du för? Har du något vett i den där jäkla ärthjärnan eller måste jag ge dig knytnäven för att du ska fatta din tröga fan?
Jag slutade skratta. Tvärt. Nu var jag faktiskt rädd på riktigt, även om den mjölpåseliknande människan såg riktigt komisk ut. Jag hade sällan varit så orörlig som jag var den natten, med vita ögon stirrandes på mig. Jag kände mig döende.
Jag fick lära mig att mannen i fråga hette Ruben, eller vålnaden Ruben rättare sagt. Han var inte sådär jäkla läskig som jag från början trodde, han var en nerdankad alkis som hade dött av en överdos heroin, det var egentligen det enda jag hade hört av det han berättade. Men han hade sett det jag gjorde med kvinnor och han tittade på mig med avsmak, han avskydde det helt enkelt, konstigt att han fortfarande hade någon verklighetsuppfattning kvar. Han svor på att om jag inte gick till polisen och erkände att det var jag som hade mördat alla dessa kvinnor, skulle han spränga mig i småslamsor. Jag fnissade lite tyst där jag satt i mörkret, han var en rolig filur, det kan ha varit för att jag var mer eller mindre berusad, men jag gav ett ordentligt nej som svar, aldrig någonsin skulle jag låta mitt liv gå till spillo för en sådan beroendeframkallande handling som denna. Jag trodde aldrig att han skulle hålla det han svor på, men det gjorde han. Med händer starka som jag vet inte vad, tog han tag om mitt huvud och tryckte på det tills det smällde som en liten ballong. Ut sipprade en beige-gul-röd vätska och jag fanns inte mer.
Jag vaknade med ett ryck. Jag var kallsvettig och även fast jag upptäckte att allt bara var en dröm kunde jag inte riktigt slappna av. Det kändes nämligen som att någon tittade på mig. Jag kände en konstig närvaro, men jag slog bort tanken. Som sagt hade jag aldrig varit speciellt vidskeplig. Det var då det hände. Det kom en enorm vindpust och det blev iskallt och mörkt i rummet. Jag gömde mig under täcket.
- Ha ha ha. Minns du mig, Ruben?"

Skulle inte sitta fel med lite feedback. Var den bra/dålig etc?

Morrn.

God morgon på er. Trött idag, vaknade kl. 12. Usch hatar att sova så länge, tycker man sover bort hela dagarna. Blä.
Gårkvällen (underligt ord?) var rolig. Jag och honey brummade iväg till Robin P runt 19.45 - tiden. Jag körde älsklings brumbil också!!. Smått obehagligt att köra på smala slingriga vägar i mörkret faktiskt, men man vänjer sig väl?
Iallafall, när vi kom fram till Robin så kollade vi på Idol, tur att Eddie åkte ut, han har varit så dålig dom senaste gångerna. Sen kollade vi på någon rent ut sagt urkonstig svensk film, någon gammal, var nästan som mjukporr, haha? Jaja, nog om det. Åkte in till stan efter det, åkte runt lite, så himla skön känsla att få köra bil. Jag måste säga att jag inte förstår hur man inte kan tycka det är kul att köra bil. Men det är min åsikt, för alla är ju olika.
Det är så skönt att bara få sitta bakom ratten, gash. Jag älskar att köra.

Ny dag, nya tag.

God morgon you guys!
Jisses vad trött jag är, helt gaaalet, ändå har jag sovit som en liten stock (förutom när mamma släppte in Trixie i rummet imorse och hon bara satt och pep). Jag är helt sömning, men det lär ju gå över under dagen. För jag vill ut och åka bil. Köra bil. Himla trevligt, får se om det blir av. Och på tal om ingenting så ska jag tvätta mina sminkborstar idag. Det behövs, jag är slarvig med sånt där (fast det sägs ju att man bara behöver tvätta dom någon gång i månaden, men hey, bakterier?).
Nåja, ska möjligtvis brumma in till stan lite senare, Anders följer med, det ska handlas lite småprylar.
Mennu ska jag kila för att fixa mig en aning. Tjilivippen.

Mycket har hänt sen sist!

Hej igen allesammans :).
Nu har jag skaffat mig en ny blogg, igen.. Har en jättetråkig header för tillfället med orkade inte anstränga mig att fixa någon bättre. Ska fota någon rolig bild att ha där någon dag (jag är förövrigt skitkass på att fixa designen på bloggar). Nåväl.
Idag gott folk! Ja idag hade jag min uppkörning! Phew säger jag bara, förra veckan gjorde jag ju teoriprovet i Västerås, fick 56/65 så det blev jag nöjd med. Var dock såååå sjukt nervös så jag trodde jag skulle spy. Varenda nerv i min kropp kittlades och det kändes bara för hemskt. Att vara så otroligt nervös för ett ynka prov gjorde mig ännu mer nervös. För hur skulle det då kännes på den omtalade uppkörningen? Oj jesus, ville inte ens tänka på det just då. Men iallafall, teorin gick klockrent.
Och så idag, 6 dagar efteråt, var det dags för uppkörning i Sala kl. 10.45. Måste då tillägga att jag hade en sista liten körlektion igår kl 17.00 och då gick precis allt fel, allt som kunde gå fel gick fel då. Min fokus måste ha varit på Jupiter just då, för inte sjutton fanns jag på jorden iallafall, antagligen gick det så sjukt dåligt på lektionen just för att jag redan då hade börjat bli nervös inför uppkörningen. Men iallafall, nog om gårdagen. När jag väl kom till Sala en bra stund innan 10.00 idag (skulle ha en "uppvärmningslektion" innan uppkörningen) så kände jag mig inte ett dugg nervös, förutom ett fjuttigt liten pirr i magen. Jag fick sitta och vänta på körskolan en bra stund men det kändes rätt lugnt. Sen kom min kära körlärare Bobbo och vi stte oss i bilen och bar iväg. Istortsett allt gick bra på "lektionen" och efter 40 minuter åkte vi mot vägverket i Sala. Där började jag bli lite mer nervös, men inte ens i närheten av nervositeten jag hade känt en vecka innan.
Jag satt och väntade en stund och tillslut kom personen jag skulle köra med, Erik tror jag att han hette, en relativt ung kille (runt 30 skulle jag tippa på). Han var trevlig och vi gick iväg till bilen och satte oss. Jag hade turen att få göra en väldigt liten del av säkerhetskontrollen, endast testa bromsarna och torkarna och sådär. Jag klarade testningen av bromsarna bra, och hade precis börjat köra iväg när han frågade, "Felicia, är du klar nu? Har du inte glömt något?" Och då kom jag på det, "juste, torkarna!" Jag fixade det snabbt och körde sen iväg. Jag var hur lugn som helst och allt flöt bara på, småpratade lite med Erik men inte så värst mycket.
Jag fick göra vänstersväng, vändning på valfritt ställe, tvärbromsning, backa runt gathörn etcetcetc. En hel del saker. När vi skulle åka tillbaka till Vägverket lyckades jag dock att få motorstopp innan jag skulle köra in i en liten rondell, råkade lägga i 3an istället för 1an. Ett litet slarvfel som han inte sa någonting om. När vi kom till Vägverket sa han bara att "Det är klart att du ska ha körkort. Det gick ju jättebra!". Vilken lättnad säger jag bara. Blev så himla glad.
Bobbo stod utanför ingången till Vägverket och väntade, och Erik gjorde bara tummen upp till honom och sa "felfritt" och log. Gud så glad jag blev! Bobbo och jag åkte tillbaka till körskolan (Sala Trafikskola, bästbästbäst!).
Mamma och Anders väntade på mig där och sen gick vi och köpte tårta till alla på körskolan. Vi gick och lämnade den och jag skrev i deras lilla roliga bok (där folk som tagit körkortet där skriver). Jag kommer sakna Sala Trafikskola, himla härligt gäng. Allihopa, Anders, Walle, Bobbo och Camilla.
Hej igen allesammans :).
Nu har jag skaffat mig en ny blogg, igen.. Har en jättetråkig header för tillfället med orkade inte anstränga mig att fixa någon bättre. Ska fota någon rolig bild att ha där någon dag (jag är förövrigt skitkass på att fixa designen på bloggar). Så ja, min älskling fick hjälpa mig med den :). Nåväl.
Idag gott folk! Ja idag hade jag min uppkörning! Phew säger jag bara, förra veckan gjorde jag ju teoriprovet i Västerås, fick 56/65 så det blev jag nöjd med. Var dock såååå sjukt nervös så jag trodde jag skulle spy. Varenda nerv i min kropp kittlades och det kändes bara för hemskt. Att vara så otroligt nervös för ett ynka prov gjorde mig ännu mer nervös. För hur skulle det då kännes på den omtalade uppkörningen? Oj jesus, ville inte ens tänka på det just då. Men iallafall, teorin gick klockrent.
Och så idag, 6 dagar efteråt, var det dags för uppkörning i Sala kl. 10.45. Måste då tillägga att jag hade en sista liten körlektion igår kl 17.00 och då gick precis allt fel, allt som kunde gå fel gick fel då. Min fokus måste ha varit på Jupiter just då, för inte sjutton fanns jag på jorden iallafall, antagligen gick det så sjukt dåligt på lektionen just för att jag redan då hade börjat bli nervös inför uppkörningen. Men iallafall, nog om gårdagen.
Kom till Sala en bra stund innan 10.00 idag (skulle ha en "uppvärmningslektion" innan uppkörningen) så kände jag mig inte ett dugg nervös, förutom ett fjuttigt liten pirr i magen. Jag fick sitta och vänta på körskolan en bra stund men det kändes rätt lugnt. Sen kom min kära körlärare Bobbo och vi stte oss i bilen och bar iväg. Istortsett allt gick bra på "lektionen" och efter 40 minuter åkte vi mot vägverket i Sala. Där började jag bli lite mer nervös, men inte ens i närheten av nervositeten jag hade känt en vecka innan.
Jag satt och väntade en stund och tillslut kom personen jag skulle köra med, Erik tror jag att han hette, en relativt
ung kille (runt 30 skulle jag tippa på). Han var trevlig och vi gick iväg till bilen och satte oss. Jag hade turen att få göra en väldigt liten del av säkerhetskontrollen, endast testa bromsarna och torkarna och sådär. Jag klarade testningen av bromsarna bra, och hade precis börjat köra iväg när han frågade, "Felicia, är du klar nu? Har du inte glömt något?" Och då kom jag på det, "juste, torkarna!" Jag fixade det snabbt och körde sen iväg. Jag var hur lugn som helst och allt flöt bara på, småpratade lite med Erik men inte så värst mycket.
Jag fick göra vänstersväng, vändning på valfritt ställe, tvärbromsning, backa runt gathörn etcetcetc. En hel del saker. När vi skulle åka tillbaka till Vägverket lyckades jag dock att få motorstopp innan jag skulle köra in i en liten rondell, råkade lägga i 3an istället för 1an (lätt hänt på körskolans bilar av någon anledning, men som sagt. Slarvfel kan hända). Ett litet slarvfel som han inte sa någonting om. När vi kom till Vägverket sa han bara att "Det är klart att du ska ha körkort. Det gick ju jättebra!". Vilken lättnad säger jag bara. Blev så himla glad.
Bobbo stod utanför ingången till Vägverket och väntade, och Erik gjorde bara tummen upp till honom och sa "felfritt" och log. Gud så glad jag blev! Bobbo och jag åkte tillbaka till körskolan (Sala Trafikskola, bästbästbäst!).
Mamma och Anders väntade på mig där och sen gick vi och köpte tårta till alla på körskolan. Vi gick och lämnade den och jag skrev i deras lilla roliga bok (där folk som tagit körkortet där skriver). Jag kommer sakna Sala Trafikskola, himla härligt gäng. Allihopa, Anders, Walle, Bobbo och Camilla.


Nyare inlägg
RSS 2.0