.

Jag vill inte påstå att jag vill blotta min själ för alla dessa oberörda jävlar därute. Men jag ger det ändå ett försök.

Jag hade aldrig trott på osaliga andar eller vålnader i någon av dess former, tills jag träffade Ruben.

Det var en helt vanlig midnatt då jag som vanligt var ute och sökte efter dumdristiga kvinnor att ta med hem till min ensamma lya. Jag traskade ensamt hem från Sturecompagniet efter en lång natt av sökande, natten hade varit ovanligt lugn och jag kände mig enormt otillfredsställd. Hela vägen hem hade jag känt en underlig närvaro som jag inte ens kunde beskriva med ord. Men jag brydde mig inte mer om det, jag hade ju aldrig varit speciellt vidskeplig.
Jag tog mig ett glas eller två när jag kom hem, sittandes i kolmörkret på ekbordet i mitt kök stirrade jag ut på fullmånen med ett glas whiskey i handen, jag satt och hummade lite tyst på Alice Cooper – Poison och märkte sedan att jag lät som en låt på repeat. Jag kan inte påstå att jag har varit en svärmorsdröm, men jag är iallafall måttlig. Kvinnorna i min källare är enbart troféer i min åsikt, jag har ett stort överskott på otillfredsställelse och bägaren rinner snart över, jag klarar mig inte såhär länge till. Det var då det hände. Det kom som en enorm vindpust och det blev iskallt i rummet. Mitt glas med whiskey sprack och sipprade ut över mina bruna manchesterbyxor, jag måste erkänna att jag faktiskt blev helt förskräckt, jag vred på huvudet och för en sekund kände jag mig som en uggla, det kändes som mitt huvud hade vridits nästan ett helt varv, och när jag sedan kom tillbaka till normalpositionen upptäckte jag att jag var face to face med något som liknade en mjölpåse.
När jag efter någon sekunds funderande över vad detta var såg jag till min förskräckelse att det var en människa. Jag var totalt livrädd men kunde inte låta bli att falla in i ett gapskratt.

- Vafan skrattar du för? Har du något vett i den där jäkla ärthjärnan eller måste jag ge dig knytnäven för att du ska fatta din tröga fan?

Jag slutade skratta. Tvärt. Nu var jag faktiskt rädd på riktigt, även om den mjölpåseliknande människan såg riktigt komisk ut. Jag hade sällan varit så orörlig som jag var den natten, med vita ögon stirrandes på mig. Jag kände mig döende.

Jag fick lära mig att mannen i fråga hette Ruben, eller vålnaden Ruben rättare sagt. Han var inte sådär jäkla läskig som jag från början trodde, han var en nerdankad alkis som hade dött av en överdos heroin, det var egentligen det enda jag hade hört av det han berättade. Men han hade sett det jag gjorde med kvinnor och han tittade på mig med avsmak, han avskydde det helt enkelt, konstigt att han fortfarande hade någon verklighetsuppfattning kvar. Han svor på att om jag inte gick till polisen och erkände att det var jag som hade mördat alla dessa kvinnor, skulle han spränga mig i småslamsor. Jag fnissade lite tyst där jag satt i mörkret, han var en rolig filur, det kan ha varit för att jag var mer eller mindre berusad, men jag gav ett ordentligt nej som svar, aldrig någonsin skulle jag låta mitt liv gå till spillo för en sådan beroendeframkallande handling som denna. Jag trodde aldrig att han skulle hålla det han svor på, men det gjorde han. Med händer starka som jag vet inte vad, tog han tag om mitt huvud och tryckte på det tills det smällde som en liten ballong. Ut sipprade en beige-gul-röd vätska och jag fanns inte mer.

Jag vaknade med ett ryck. Jag var kallsvettig och även fast jag upptäckte att allt bara var en dröm kunde jag inte riktigt slappna av. Det kändes nämligen som att någon tittade på mig. Jag kände en konstig närvaro, men jag slog bort tanken. Som sagt hade jag aldrig varit speciellt vidskeplig.
Det var då det hände. Det kom en enorm vindpust och det blev iskallt och mörkt i rummet. Jag gömde mig under täcket.

- Ha ha ha. Minns du mig, Ruben?

"Jag vill inte påstå att jag vill blotta min själ för alla dessa oberörda jävlar därute. Men jag ger det ändå ett försök.

Jag hade aldrig trott på osaliga andar eller vålnader i någon av dess former, tills jag träffade Ruben.

Det var en helt vanlig midnatt då jag som vanligt var ute och sökte efter dumdristiga kvinnor att ta med hem till min ensamma lya. Jag traskade ensamt hem från Sturecompagniet efter en lång natt av sökande, natten hade varit ovanligt lugn och jag kände mig enormt otillfredsställd. Hela vägen hem hade jag känt en underlig närvaro som jag inte ens kunde beskriva med ord. Men jag brydde mig inte mer om det, jag hade ju aldrig varit speciellt vidskeplig. Jag tog mig ett glas eller två när jag kom hem, sittandes i kolmörkret på ekbordet i mitt kök stirrade jag ut på fullmånen med ett glas whiskey i handen, jag satt och hummade lite tyst på Alice Cooper – Poison och märkte sedan att jag lät som en låt på repeat. Jag kan inte påstå att jag har varit en svärmorsdröm, men jag är iallafall måttlig. Kvinnorna i min källare är enbart troféer i min åsikt, jag har ett stort överskott på otillfredsställelse och bägaren rinner snart över, jag klarar mig inte såhär länge till. Det var då det hände. Det kom som en enorm vindpust och det blev iskallt i rummet. Mitt glas med whiskey sprack och sipprade ut över mina bruna manchesterbyxor, jag måste erkänna att jag faktiskt blev helt förskräckt, jag vred på huvudet och för en sekund kände jag mig som en uggla, det kändes som mitt huvud hade vridits nästan ett helt varv, och när jag sedan kom tillbaka till normalpositionen upptäckte jag att jag var face to face med något som liknade en mjölpåse. När jag efter någon sekunds funderande över vad detta var såg jag till min förskräckelse att det var en människa. Jag var totalt livrädd men kunde inte låta bli att falla in i ett gapskratt.

- Vafan skrattar du för? Har du något vett i den där jäkla ärthjärnan eller måste jag ge dig knytnäven för att du ska fatta din tröga fan?

Jag slutade skratta. Tvärt. Nu var jag faktiskt rädd på riktigt, även om den mjölpåseliknande människan såg riktigt komisk ut. Jag hade sällan varit så orörlig som jag var den natten, med vita ögon stirrandes på mig. Jag kände mig döende.

Jag fick lära mig att mannen i fråga hette Ruben, eller vålnaden Ruben rättare sagt. Han var inte sådär jäkla läskig som jag från början trodde, han var en nerdankad alkis som hade dött av en överdos heroin, det var egentligen det enda jag hade hört av det han berättade. Men han hade sett det jag gjorde med kvinnor och han tittade på mig med avsmak, han avskydde det helt enkelt, konstigt att han fortfarande hade någon verklighetsuppfattning kvar. Han svor på att om jag inte gick till polisen och erkände att det var jag som hade mördat alla dessa kvinnor, skulle han spränga mig i småslamsor. Jag fnissade lite tyst där jag satt i mörkret, han var en rolig filur, det kan ha varit för att jag var mer eller mindre berusad, men jag gav ett ordentligt nej som svar, aldrig någonsin skulle jag låta mitt liv gå till spillo för en sådan beroendeframkallande handling som denna. Jag trodde aldrig att han skulle hålla det han svor på, men det gjorde han. Med händer starka som jag vet inte vad, tog han tag om mitt huvud och tryckte på det tills det smällde som en liten ballong. Ut sipprade en beige-gul-röd vätska och jag fanns inte mer.

Jag vaknade med ett ryck. Jag var kallsvettig och även fast jag upptäckte att allt bara var en dröm kunde jag inte riktigt slappna av. Det kändes nämligen som att någon tittade på mig. Jag kände en konstig närvaro, men jag slog bort tanken. Som sagt hade jag aldrig varit speciellt vidskeplig. Det var då det hände. Det kom en enorm vindpust och det blev iskallt och mörkt i rummet. Jag gömde mig under täcket.

- Ha ha ha. Minns du mig, Ruben?"