.

Som hela tiden skyller ifrån sig på andra, som hela tiden försöker rädda sitt skinn?

Har ni någonsin, någonsin gjort något sådant själva? Egentligen, vem har inte det. Man kanske, när man var liten, skyllde ifrån sig att "det var inte jag som åt det sista kakan, det var..." etc. Men det var en helt annan sak då. När personer nu, vuxna människor, skyller ifrån sig på andra, och absolut inte kan stå för sitt agerande och sina felsteg. Jag gillar det inte, eller, jag gillar inte när det handlar om så pass allvarliga saker att helt oskyldiga personer blir inblandade och får ett litet minihelvete för en stund. Det är inte rättvist. Och jag blir så förbannad.

När man är en vuxen människa, så ska man kunna stå för det man gör. Och helst när man själv predikar för andra om hur bra man gör allt och hur hemska alla andra är hela tiden. När personen i själva verket bara skyller ifrån sig.

Och vet ni en annan sak som är minst lika otroligt dum? Personer som tar någons parti, och lyssnar (och framförallt tror) på när någon sitter och skyller ifrån sig. Och utan att ta reda på någon som helst gnutta fakta, så tar personen i fråga den från början, skyldigas parti. Att man ens ska vara tvungen, att ta någons parti, är ju absurt.

Ja, båda parterna blir ju såklart sura och känner sig svikna, men hello, man ska väl inte blanda in fler än nödvändigt? Om personen vill hålla sig utanför det, så låt den göra det då. Det är ingen tävling om vem som har flest personer på sin sida, fast ibland kan man tro det, för ibland beter sig folk som att det är det viktiga. Inte att lösa konflikterna, och det är ju faktiskt skrattretande. Vart finns samvetet i det hela? Hur har man samvete, och framförallt, vart är vettet någonstans, när man inte överhuvudtaget, klarar av att stå för sina handlingar?

Men igår förstår ni, igår började min absoluta favoritserie igen. Nip/Tuck, den kommer gå på onsdagar klockan 22.00 på 1an. Jag älskar den serien. Himla rolig. Handlar om två plastikkirurger bl.a.

Sean lever då inte med Julia längre, men ändå.

Iallafall, det här för mig in på ämnet plastikkirurgi. Är det egentligen okej? Ska man få lägga ut miljoner på att likna en person man inte är från början eller är det helt fel att vilja förändra sitt utseende?

Jag tycker egentligen varken ditt eller datt. Jag tycker man ska få göra precis som man vill, kosta vad det kosta vill, känner man att man har råd får man väl slänga ut pengar på det. Det beror väl helt och hållet på vad man prioriterar. För så är det ju med allt. Men, det finns ju självklart gränser när det kommer till skönhetsoperationer också, tycker jag iallafall. Precis som med de flesta andra ingrepp så kan det skapa ett beroende, precis som med tatueringar, piercingar etc. Man kanske bara hade bestämt sig för att förstora brösten eller fylla ut läpparna, men vad gick då snett, när man står där några år senare helt olik sig själv? Jag tror det är mycket på grund av kicken, man får en enorm kick, så kände iallafall jag när jag tatuerade mig, endorfinerna bara virvlade runt i kroppen i en himla fart. Efteråt känner man sig helt lugnt och glad, men man är ändå helt uppe i varv. Jag tror att många känner den känslan. Men det har självklart även med matchning att göra, ändrar man något i ansiktet kanske resten inte passar in. Och där börjar livet med ett beroende som kommer bli svårt att bli av med. En sak jag ofta tänkt på, och som säkert några av er också lagt märke till, är att de flesta som opererar sig gör det så himla extremt? Är det till exempel en ung söt tjej som har levt ett otroligt jobbigt och plågsamt liv på grund av att hon har så små bröst, så nu vill hon operera in implantat så hon får normalstora, och vad tror ni hon gör? Opererar in tredubbelt så stora implantat än vad som motsvarar en "normal storlek". Det är självklart upp till var och en, men jag tror också det har mycket med att göra att man vill passa in. Men även en sak som gör att vi tycker sådär, är att vi överlag är rätt trångsynta. Egentligen visar det ju bara att folk inte alls får se ut precis som dom vill, för vi kan prata om att man får se ut precis som man vill, men egentligen är det ju inte så. För då skulle man inte reagera på de som ser annorlunda ut. Men jag har fortfarande lite svårt för folk som låter plastikkirurgin ta över hela deras liv. Egentligen är det ju synd om dom, för det blir ett beroende, och det beroendet är inte mildare än ett drogberoende eller ett sexmissbruk.

Den här kvinnan heter Jocelyn Wildenstein. Hennes historia är lite speciell, hennes man ville skiljas, och för att vinna tillbaka honom, försökte hon operera sig till hans favoritdjur, katt. Underligt, eller hur?

Gaybloggen: Skum blogg faktiskt. Killen är ju rätt dryg. Lite fjortisstuk över det hela? Tjafsas hit och dit. Bögsex hit och dit. Det är ju faktiskt inte ett dugg intressant egentligen..

Paow: En liten fjortis som bråkar och har sig och försöker leka mogen. Ungefär det intrycket jag har. Trots det är bloggen ganska underhållande. Men man får en stark känsla av att ungen inte vet vad hon skriver knappt..

Dessie: En äcklig liten skitunge rent ut sagt. Rikigt dryg och omogen, bloggtjafsar också mer än ofta. En fjortis när den är som värst kanske man ska säga. Nejdu flicka lilla. Nu är det dax att växa upp innan du skämmer ut dig ännu mer!

Kissie: Okej, till en början tyckte man att det var acceptabelt (och ibland lite roligt) med det hon höll på med. Det var ju ändå hennes "image", det var ju trots allt "Kissie" som skrev allt det där, hennes alter ego. Men nu har hon ju gått långt över gränsen. Snälla ge upp? När människan sitter och hänger ut personer på sin blogg och skriver hur fula dom är, nä. Nu har hon gått för långt. Hon verkar göra precis allt för att provocera till sig läsare..Man kan verklige inte tro att människan är så gammal som hon faktiskt är. Men ibland undrar man faktiskt, om människan egentligen är smart eller bara puckad?

Blondinbella: Egentligen är det en mogen blogg, men en ack så tråkig blogg. Jag tycker verkligen att bloggen har blivit ordentligt tråkig. Det är lite tantstuk över uppdateringarna och bloggandet. Inte speciellt intressant. Det är egentligen inget fel på varken bloggen eller uppdateringarna, det hon skriver, men det är något som gör att det känns som en riktig gammelblogg.

Storstadspojken: Både rolig och skittråkig. Mycket skämt och ironi. Han skriver på ett kul sätt. Men allt det här om hajar.. Bah. Men även roligt att se när han kommer in och förstör det "glamourösa" som Blondinbella (flickvännen) skrivit om dom två, genom att helt enkelt skriva precis som det är, vilket ibland kan få riktigt roliga följder. Det är väl då hajpojken är som bäst.

Dollyblond: En tjej som som ser ut som en überfjortis men som är så långt ifrån det som det går, ungefär iallafall. Ja, ungefär så. En mogen modeblogg skriven av en kreativ själ. Okej, måste medge att jag läste den här bloggen slaviskt förut. Men jösses vad tråkig den har blivit på sistone? Går in på den kanske en gång i månden och glor lite likgiltigt på den. Mer än så är det inte.

Mogi: Riktigt underhållande blogg. Har läst mycket om att denna tjej är så omogen och hit och dit? Det är ju det sista hon är - omogen. Hon är sjukt rolig och många av hennes videobloggar roar verkligen även de mest humordöda typerna. En rejäl nypa mode också, dyrt mode.

Foki: Det här är nog en av väldigt få bloggar i denna klass. En riktig prylblogg. Roliga små uppdateringar och spännande prylar. Dock lite uttråkande när det kommer till annat än de underliga prylarna.

Stinalee: Jag gillade verkligen den här bloggen förut. En helt vanlig blogg egentligen, handlar inte om något speciellt alls. Men ack så rolig, förut. Nu när denna tjej har fått sitt första barn så blir uppdateringarna glesare och glesare. Och det kan dröja upp till en vecka mellan uppdateringarna, men jag ska inte klandra henne, det lilla flickebarnet är nog mycket viktigare!

Kenza: Rolig blogg. Handlar inte heller om några direkta speciella eller udda saker. Dock mycket mode. Mycket, alldeles för mycket festande. Som egentligen inte är ett dugg intressant. Tjejen har dock många bollar i luften och det gillar vi! Gör många olika och roliga saker och det gör bloggen relativt varierande, ibland.

Rahlenfeldt: Ja, egentligen finns det inte mycket att skriva om denna rent ut sagt pinsamma människa. En rejäl släng illamående träffar maggropen så fort man går in på denna blogg. Rysningar som kryper längs ryggraden när denna människa tror att vi tjejer suktar efter killar som ser ut som dockor och som är mer feminina än vad vi själva är. Nej tack.

Lindas sminkblogg: En helt underbar blogg för oss som tycker att smink är roligt. Finns faktiskt inget negativt med denna blogg, massvis med recensioner och en ren sminkblogg helt enkelt!

Vi har alla olika glädjeämnen i vardagen, i tillvaron, det är ju självklart. Men vi har nog alla något, som får oss extra glada ibland. Jag har mina hundar, det kanske låter urlöjligt för vissa av er. Att hundarna kan göra mig glad, och är riktiga glädjeämnen i min tillvaro? Men det är inte konstigt. Precis som att vissa personer har en speciell musikgrupp, en speciell låt etc. som dom kanske lyssnar på när dom känner sig behöva det, när dom kanske behöver tröst, eller när dom bara vill bli lite extra glada.
Mina hundar, mina älskade hundar, Trixie och Foxy, finns alltid där för mig, dom kan alltid få mig att skratta, dom kan alltid få mig att känna mig på bättre humör. Med deras egna små lilla idéer som dom har, sättet dom skäller på, springer på, leker på, äter på, det finns något speciellt där som får det att sprida sig värme genom min kropp.

Man kan känna att hela världen har rasat samman, men mina hundar kommer alltid att älska mig villkorslöst, och jag dom. Hur konstigt det än låter. Någon annan kanske tycker att allting känns lättare genom att sätta sig i sin bil och köra en runda. Jag går gärna ut med mina hundar, gosar med dom, bara är med dom. Det spelar ingen som helst roll vad man har för speciellt gläjdeämne, men jag tror faktiskt att det kan vara en bra sak. Att man på det sättet kan komma bort från den ibland hemska, jobbiga, gråa och trista vardagen. Att gömma sig där i sin glädjebubbla ett litet tag.

Alla drabbas väl någongång av avundsjuka, även jag, såklart. Men när avundsjukan går över till att vara elak och önska personen i fråga allt utom lycka och vålmående, då har det väl ändå gått för långt?

Det här är något som rullar i mitt huvud ofta, varför man håller på så. Det är fel, jag fattar inte poängen med det. Mår man så otroligt dåligt över sig själv och sitt liv, att man inte kan glädjas åt andras framgång och lycka?

Att vara avundsjuk i grunden är det inget fel på. Tex, att man som jag, kan vara avundsjuk på en av mina kompisars häftiga bilar, eller att någon kompis lyckats få till en skitsnygg bild med sin kamera. Än sen då? Jag är glad för deras skull, tycker att det är roligt för dom. Man ska väl inte bli elak bara för att man är avundsjuk? Man ska väl istället glädjas åt att ens vänner, nära och kära, släkt och familj har det bra, och att det går bra för dom? Är man avundsjuk kan man väl lika gärna säga det istället? Det är ingen som dömer en för att man är avundsjuk på någon annan, så länge man inte är elak p.g.a det. För varför ska man bli sur och otrevlig så fort en annan person har något som man inte själv har? Varför ska man försöka efterapa för att kunna bli nöjd?

När avundsjuka tillslut övergår till skitsnack, och folk utsätts för intriger och struntprat som dom inte ens gjort sig förtjänta av, bara för att någon råkar vara avundsjuk på den personen. Jag tycker aldrig att man slipper undan det här skitsnacket som har med avundsjuka att göra, jag tycker att det är oförlåtligt, gör man på det sättet är man inte annat än falsk. Jag förstår inte hur man kan vara så fylld av avund att man sprider ut saker som inte alls är sanna, när man mobbar ut andra p.g.a avundsjuka.
Tar det aldrig slut? Det finns så mycket dåligt som kommer med avundsjuka för vissa personer. Och ännu värre blir det när dom inte ens klarar av att erkänna att allting bottnar i att personen vill ha någon sak mm. som någon annan har. Hur dumt låter det inte?

Sanningen kommer alltid ikapp en. Jag är trött på detta, jag tycker inte att någon förtjänar att trakasseras eller mobbas ut, få falskheter utspridda osv bara för att man äger någonting etc. som den avundsjuka personer inte har.

När sanningen kommer ikapp personen som är avundsjuk och sprider ut lögner försöker de skylla ifrån sig? Varför? Är det bara för att personen är rädd? Hur mycket värre har personen inte gjort det, när den lät avundsjukan ta över handlingarna, istället för att bara stå för att den är helt normalt avundsjuk och gärna också skulle vilja ha den där nya fina saken eller något liknande (inte bara saker som har med avundsjuka att göra såklart, men det är bara ett exempel).

Det är helt otroligt underligt hur vissa personer beter sig endast p.g.a det i många fall vidriga fenomenet avund.

Oså nu all denna kaos bland alla som ska vaccineras. För det första. Ta det lugnt. Det är för det första så himla onödigt att ta upp alla dessa dödsfall, för det är faktiskt många som dör i den vanliga influensan varje år också, men ingen verkar tycka att den vanliga influensan är så hemsk? Folk (inte alla självfallet, men många) verkar gå på varenda sak som står i tidningarna, klart att tidningarna går åt som smör i skolsken när dom skriver något om detta ultraaktuella ämne på förstasidorna. Men det är överdrivet. Folk tar det på tok för allvarligt. Sen tror inte jag att svininfluensan är så galet farlig, nu ska inte jag säga så mycket, för jag är ingen läkare, men som sagt, det mesta överdrivs något enormt och gör bara folk ännu mer oroliga än vad dom var från början. Och för det andra är det urdumt att ta upp alla dessa rent ut sagt hemska biverkningar man kan få av vaccinet, (sen späder dom på med lite extra hemska påhitt om biverkaningarna också antagligen). Jag tycker inte att det är fel att ta vaccinet, men jag tycker inte att det är absolut nödvändigt heller. Men vill man vara på den säkra sidan ska man ju självklart vaccinera sig. Men ni minns väl vilket hemskt kaos det blev p.g.a fågelinfluensan? Det här är ungefär samma sak på det sättet, media skrämmer upp folk som blir helt hysteriska för att dom tror att dom absolut kommer att få influensan, och ännu värre, det går inte att överleva. Sen är det självfallet inte såhär alla tycker och tänker, men jag tror att det finns en hel del människor som är livrädda.

Det kan hända att jag också vaccinerar mig, för att jag ligger i riskgruppen etcetcetc. Men det visar sig, hysterin kanske lägger sig snart. Förhoppningsvis. Jag är redigt trött på att tidningarna dag ut och dag in skriver om bl.a små barn som dött av antingen vaccinet eller själva influensan, lägg ner, snälla ni? Det går till överdrift!

Det här är endast mina åsikter. Jag tycker inte att det är fel att ta vaccinet. Men jag tycker inte heller att det är fel att strunta i det.